Så är det åter dags för julfirande. Klappar slås in, skinkor kokas, mattor skakas och hyacintdoften utlöser ett ständigt nysande. Tankarna går till stallet i Betlehem och den första julnatten. Var det inte dragigt och kallt? Inte var det så nystädat och det luktade helt klart inte hyacint. Men där började gudasonen vara människa, också. Både Gud och Människa i ett litet barn.
Tänk dig att detta barns föräldrar bjuder in dig att dela den här första julen ihop med dem. Måltiden är enkel, bröd, vatten och någon slags vegetarisk gryta.
Du funderar på att ta upp grisarnas situation i det land du kommer ifrån men inser att ingen i den här regionen använder gris som föda. Ni talar lågmält istället om barnens rätt att få en trygg uppväxt. Pappan berättar kärleksfullt om vaggan han tillverkat hemma i Nasaret. Han stryker pojken över pannan och säger att den här gossen har haft änglar kring sig från början. Mamman räcker nu fram barnet och vill att du skall hålla det. Du tvekar, det är ju ändå gudasonen, mamman lägger ner den sovande nyfödde i din famn. Du håller barnet i din famn, nu öppnar han ögonen och ser in i dina ögon. Vad ser du? Hur känns det?
Julnatten talar till oss om vi vill lyssna. Efter herdarnas besök och deras änglaberättelse sägs det att mamman gömde och begrundade detta i sitt hjärta. Vad gömmer vi och begrundar i våra liv?
Så går våra tankar till alla världens barn. Vi önskar dem en skyddsängel. Kanske är det du som har den uppgiften. Att skydda ett barn från övergrepp och förnedring. Att inte sortera barn efter hudfärg, språk och utseende utan visa godhet och respekt.
Gudasonen blev en flykting i ett annat land - nästa gång kan det vara du och jag. I Betlehem var och är det oroligt - imorgon kan den oron vara här.
Lilla gudabarn - vi ber att du skall tala fred, rättvisa och försoning in i våra hjärtan. Vi ber att du skall komma med en stråle av kärlek in i våra hjärtan så att vi inser det viktiga och vackra i livet.
Med önskan om en närvarande jul.
Anders Sunnergren