Lärjungarna blev förvånade när Jesus talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag gjort. Kan han vara Messias?” (Joh 4:27-29) Hur vet man att det är Guds röst som talar om våra misslyckanden och synder? När det föder hopp istället för hopplöshet. När det föder tro istället för förtvivlan. Bara Gud kan tala om vår synd så att vi blir befriade; upplyfta i stället för generade. Vid ett tillfälle när Jesus är törstig av sin vandring vid så han stannar till vid ett ställe som kallades Sykars brunn, där möter han en kvinna som är på väg att hämta vatten. Detta möte skedde mitt på dagen då det var som allra varmast. Ingen kvinna gick till brunnen mitt på dagen så varför gick denna kvinna dit när ingen annan var där? Därför att hon skämdes över sitt liv. Hon hade säkert mött människor som velat säga henne ett sanningens ord. Men det hade bara ökat på skammen och skulden. Ett varnande exempel på hur illa det kan gå om man inte skärper sig. När Jesus tar upp de allra mest såriga partierna av hennes liv så är det inte slutet på samtalet. Det som blivit fel kan nu bli rätt och det som varit den stora skammen i livet blir i stället den stora upplevelsen av Jesus som frälsare. Det som människor viskat bakom ryggen talar hon själv ut om. Det är inte att Jesus säger sanningen om kvinnans liv som är poängen utan den befrielse som kommer av att han sagt det. När Jesus säger sanningen om våra liv leder det alltid till klarhet och lättnad, inte till skam. Det är så vi känner igen Herdens röst. Säg aldrig ett så kallat ”sanningens ord” till människor du anser har kommit snett i livet om du inte vet att du kan befria den människan. Sanning utan kärlek förvandlas annars lätt till grymhet. Sverige behöver inte fler sanningssägare utan fler själavårdare.
Pastor Per