Min bäste vän brukade ofta säga ”Nu är luften klar, det är dags att börja vandra”.
Vi ägnade vår lediga tid åt vandringar. Det kunde vara i kära Tiveden eller i den Svenska fjällvärlden. Under våra vandringar kunde vi småprata men allra mest gick vi i tystnad. Min vän kunde höja ett finger och peka på den svarta korpen eller på björnspillningen på stigen. En sann vänskap kräver inga ord.
På kvällarna kunde vi njuta av kvällskaffet kring en liten lägereld. Där, i eldens sken, klarnade en del av våra livsfrågor. Kanske någon av oss tog upp ett munspel och spelade ett dagens postludium.
Utan att veta hur Jesus och hans lärjungar gjorde på sina vandringar så tror jag att det finns ett släktskap. Jag tror det fanns plats för livsfrågor, tystnad, bön och lägereldar. Jag tror att Johannes kanske fick ont i fötterna och att Petrus blev andfådd. Kanske Jakob längtade hem och att Tomas inte trodde. Precis som du och jag.
Vårt liv liknas ibland vid en vandring. En tydlig start och ett lika tydligt mål är det på livsvandringen. ”En dag skall vi dö men alla de andra skall vi leva” – lär någon klok ha sagt.
Allt gott på din vandring genom livet. Kom ihåg att du inte är ensam. Det finns medvandrare och Gud vill vara dina fötters lykta och ett ljus på din stig.
Den heliga Birgitta bad: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
Hösten är en vandringens tid!
Anders Sunnergren – pastor Equmeniakyrkan